07-Ghost – Från trögt till mycket mindre trög

En av årets vårpremiärer 07-Ghost, en allmänt snygg serie från Studio Deen baserad på mangan av Yuki Amemiya och Yukino Ichihara med samma namn, nådde sin avslutning tidigare i veckan. Jag har, som i de flesta andra fall, inte läst mangan i förväg så jag kan inte på något sätt jämföra dess anime adaption med originalet. Med andra ord kom jag över denna anime av en slump, eller också valde jag den på måfå utifrån en tabell bara för att ha något att kika på. Delvis gick jag också efter rykten. Det har aldrig funnits någon ribba från min sida vad 07-Ghost animen beträffar eftersom jag inte hade/har mangan i min konsumtionbagage, jag förväntade mig ingenting trots det stora hypet från andra fantaster och fick således inga infrielser på den fronten heller. 07-Ghost är för mig en animeserie som jag följde, utan att varken höja ögonbrynen eller sucka märkvärdig mycket. Den lyckas vara okej samtidigt som den blir bättre efterhand.

Teito och det heliga
Teito Klein är en föredetta slav som placerats i en militärskola belägen inne i Barsburgimperiet, där han tillsammans med enda kompisen Mikage lyckas bli en del av studenteliten. Att gå från slav till en av skolans främsta elever är en omtalad bragd i kretsarna, och Teito ser ut att gå en väldig ljus framtid till mötes också mest för hans egen skicklighet i Zaiphonkonst. Men när han plötsligt ser fragment ur sin suddiga förflutna, där en av Barsburgs högrankade officerare kallblodigt mördar en av hans närmaste, väljer Teito att förkasta sin plats bland de nyexaminerade och flyr imperiet. Kort därpå lyckas han hamna på helig mark, i en kyrklig fristad som skyddas av en grupp övernaturliga gestalter – “The Seven Ghosts”. Där hålls han kvar av tre av kyrkans biskopar; Labrador, Frau och Castor samtidigt som demoniska väsen, kors, kommer fram ur skuggorna. Under sin tid i fristaden dras Teito alltmera mot sitt förflutna, samtidigt som imperiets kallblodige officer Ayanami åtar sig uppdraget att ta honom till fånga för att kunna lägga vantarna på den enorma kraft, reliken Eye of Mikhail, som lever innuti honom.

Dryg och slö största, första delen
Om man ska ta och kika på det faktum att animen består av 25 avsnitter så borde man kunna (opartisk från mangan) förvänta sig lite mer. Som sagt hade jag själv inga förväntningar på denna serie överhuvudtaget, men i de tio första avsnitterna går saker och ting så långsamt framåt att det inte är sant. Det finns rent utsagt en irriterande samling av sömnpillersekvenser som man kan känneteckna genom en hel del ointressant snack och upprepande kor-dräpningar som tränger på de några få viktigare detaljerna till senare, detaljer som borde nystats upp på en betydlig kortare tid för att kunna bespara utrymme till en mera, eller annat, intressant utveckling. När jag nämnde utveckling så tar serien å andra sidan, efter drygt halva säsongen, en stor steg mot att engagera tittaren. Då händer en hel del intressanta saker som kompenserar för tidigare lama, långsamma, äck… nästan ointressanta sekvenser. Men det räcker inte på långa vägar för att se helheten som toppklass. 07-Ghost som anime kunde ha varit så mycket mer än bara “okej – bra”. Man slår handen för pannan eftersom serien var riktig intressant till en början. Den hade bra grund, men blev utdragen och nästan tjatig halvvägs.

Ett gott slutresultat
Bortsett från komposition och planering av händelseförlopp så har Studio Deen gjort ett betydligt bättre jobb med animationen. Den är rik, den är “enkel” om jag kan uttrycka det så och väldig snygg på samma gång. Sedan får man inte förbise att Kotaro Nakagawa lyckas pumpa upp helhetskänslan och stödja den visuella upplevelsen med en väldig “andlig” soundtrack som på ett positivt sätt tjänar största delen av serien, som utspelar sig i en stor tempelkyrka. Annat som jag kan säga är att… jag gillar inte några av karaktärerna alltför mycket, till personligheterna alltså. Gäller främst Teito Klein själv som borde varit hård men som istället känns som en halvfjollig och osäker grabb som stundtals är irriterande. Hans motsats och fiende är den iskalla militanten Ayanami som spelas av samma person som givit oss Aizen Sousukes attityd, Sho Hayami. Hittar man några sekvenser som kan klassas som höjdpunkter i serien så är det mycket tack vare honom eftersom Ayanami framställs som en mycket kall, säker och mycket lungsam antagonist med en sorts rysande karisma. Tycker i ärlighetens namn att Sho Hayami är en av de allra få som verkligen sticker ut i denna serie.

Slutsatsen är att 07-Ghost i animeformat är lite av en gemytlig serie vars tjatiga stillsamhet sakta rustas om till en värdig underhållare. Härlig soundtrack, smått irriterande huvudperson och tre biskopar (en pervers), samt en ryslig bra Sho Hayami bakom en kall likaså djup Ayanami är tillräckligt för att se serien om man varken har några höga förväntningar eller annat att göra.

Betyg: 6-/10

PS. André har tidigare gett sina första intryck av serien, läs här.